Familjebuss

Vår familjebuss heter Hjulius och han har tjänat oss bra under de första 150 milen. Inga reparationer även om det såklart alltid finns saker att förbättra.

De första 10 dagarna i vår ägo fick Hjulius inte rulla alls. När vi köpte bussen satt det sommardäck monterade. När jag kom hem till Nora kom frosten och ishalkan omgående. Så den första veckan lite drygt fick Hjulius snällt vara parkerad framför huset. Ingen vettig människa kör med sommardäck när det är halka.

Att få en tid för skifte av hjul, från sommar till vinter, var som väntat svårt. 10 dagars väntetid här i Nora. Lite kortare i Örebro men så fanns halkan hela tiden med i beräkningen. Till sist rullade Hjulius på friska vinterdäck, dubbade, Nokian Hakkapeliitta fram och Michelin-någonting bak.

Som ett brev på posten kom höstvärmen tillbaka. Fast här i Noraland är det ofta lite kyligare än i surhålet Örebro. Det har på det stora hela känts tryggt att köra med dubb även om det kasar lite i gathörnen och vid gaspådrag.

Just gaspådrag, att komma igång från stillastående, är något som jag faktiskt fått träna på med Hjulius. Framtung som få och en automatlåda som inte alltid kommunicerar vad den ska göra, har lett till några närmast burdusa starter fastän så inte varit menat.

Det är först nu, de senaste 10 milen eller så, som jag kommit underfund med hur mycket gas som måste ges för att få önskad effekt. Rejält ibland men inte plattan i mattan. Att placera varvtalet på 3000-4000 varv vid acceleration ger ofta önskvärd hög effekt. För aningen mjukare körning räcker det med 2500-3000 varv i motorn.

De allra flesta milen med Hjulius har skett med mig (Björn Sennbrink) som förare, med ett eller några barn i bilen. Med så lite ”last” förändras inte gången eller förmåga att komma upp i hastighet.

Det är först med full last och hela familjen ombord som det märks. Dels i skarpa kurvor där bilen visar tendenser att sträva rakt fram och nyligen uppkom ett besvärande oljud från framvagnen i en lång svepande motorvägspåfart. Förmodligen någon länkarm eller en bussning som inte riktigt orkar hålla emot centrifugalkraften. Ett dagen-efter-test på samma plats och i samma hastighet fast olastad alstrade inte samma oljud. Kan har varit isklump också, svårt att veta utan fler observationer.

En observation som dock är väldigt påtaglig är vibrationerna i bromspedalen. En googlesökning gör gällande att ABS-kransarna är slitna. Sensorn för ABS läser av fel och aktiverar ABS för tidigt. Detta uppstår vid nästan all inbromsning. Bromsvärden är dock mycket bra och bromsförmågan är också bra.

På ekonomisidan drar Hjulius som förväntad. Jag tycker att 1,2 liter per mil är fullt godkänt med tanke på stadskörning, tomgångskörning, användning av motorvärmare (bensindriven) ställt i relation till bilens storlek.

På landsväg drar den strax över litern och gärna lite till om det går uppför, som det gör hem till oss. I vad som kan liknas vid stadstrafik och körning i riktig stadstrafik pimplar bilen gärna i sig närmare 1,5 liter per mil. Bilen har dessutom dragit en del olja under de här milen. Möjlig orsak är att Hjulius stod still länge innan vi köpte bilen. Håller koll på oljenivån för att slippa otrevligheter.

Sammanfattning så här långt: En härligt rymlig familjebuss med fullgoda fartresurser, acceptabel bensinförbrukning och inga akuta fel som lett till tid på bilverkstaden.